Bell håller på att tillfriskna 😍 Det känns så skönt att hon nu bjuder upp till lek och är ivrig på promenaderna. Det blir inga långpromenader och hon är fortfarande lite vinglig i bakkärran. Men hon ger sig dän på att ta sig fram, även om det är lite instabilt 😆 Värmen gör henne trött så det är fortfarande mycket vila som gäller. Allra helst ute i den lilla hagen vi har gjort åt henne. Där ligger hon i skuggan hela dagen och har det gött. Så Bell är pigg och glad och det är det viktigaste ❤
Själv känner man sig som något som behöver skrapas upp från golvet 😅 Min egen ”pigghet” är så gott som obefintlig. Nu har det varit några dagar långledigt, men känns som det hade behövts några dagar till… Aja, tur det bara är en månad kvar till semestern 😎
Nu har det gått en vecka sen min älskade Bell blev sjuk… 😥
Det var i tisdags kväll förra veckan som vi började märka att något inte stod rätt till. Efter att ha varit som vanligt under dagen hade hon plötsligt svårt att hålla rak kurs utan drog lite åt ett visst håll. När jag kom hem senare på kvällen upptäckte vi dessutom att ögonen pendlade fram och tillbaka, fast hon låg helt still. Klockan var rätt sent så åkte in till veterinären först dagen därpå. Alla värden såg bra ut och Bell verkade ”må bra” och hade inte ont någonstans, trots att hon hade svårt att gå. Veterinären kunde inte fastställa någon diagnos, utan ordinerade vila med ”Vi får se hur det går”. Det kunde vara en propp, en TIA-attack eller till och med en tumör… Smått i chock fick vi åka hem igen. På torsdagen blev hon dessutom sämre. Benen ville inte alls lyda och hon kunde bli stående mitt i rummet utan att kunna ta sig varken fram eller tillbaka. Min älskade hund, nyss så sprallig och glad. Nu fick hon kämpa för varje steg och minsta ansträngning gjorde henne fruktansvärt trött. Vi fick bära henne ut och in, bara för att se henne nästan ramla omkull när hon skulle göra sina behov. Otroligt jobbigt att se.
Bell är tretton år och under det senaste året har hon blivit gammal. Hon hör lite sämre, hon är lite stelare och hon orkar inte riktigt så långa promenader som hon en gång gjorde. Men hon vill fortfarande vara med och bjuder alltid upp till bus så fort det är dags för promenad. Hon har aldrig varit sjuk, utan de åkommor hon har varit med om har varit pga yttre omständigheter. Att höra att hon skulle ha en tumör eller drabbas av en stroke och inse att det kanske är slut nu var så obeskrivligt tufft. Man är aldrig redo för döden. Det finns alltid så mycket man inte har hunnit med. Det är klart jag är medveten om hennes ålder. Jag hade bara inte tänkt att det skulle sluta så här. ❤
Tack och lov slutade det inte här. Med en väldigt stor portion is i magen gjorde vi som veterinären sa. Vi väntade och gav det några dagar. Bell fick kortison, en massa omsorg och vila. Vi byggde en liten hage i trädgården så hon kunde vara ute mesta av tiden. Sakta men säkert blev hon bättre. Man vågade knappt hoppas på någonting, ville inte vara allt för naiv och glädjas åt något som kunde slås i kras. Men visst gick hon lite bättre? Åt lite bättre? Verkade lite piggare?
Idag kunde vi ta en liten lugn promenad i skogen. Hon går med rask takt och sniffar på ALLT. Det är som om hon vill ta ikapp dessa dagar när hon knappt kunde röra sig. Det känns som hon börjar hitta tillbaka till banan igen ❤ Hon är inte 100 sig själv men visst börjar man känna igen henne. Det kanske kommer ta lite tid innan hon är sig själv igen, eller så är detta det nya. Då får vi gå vidare därifrån. Men hon är här och hon är med och jag hoppas och tror att hon kommer vara det ett lite tag till. ❤ ❤
Första promenaden efter anfallet. Inget är som vanligt men Bell trivs ändå bäst i skogen ❤
I tisdags kväll var hon ostadig på promenaden och när jag kom hem på kvällen rörde sig ögonen fram och tillbaka på ett onormalt sätt. Veterinären trodde hon kanske har fått en TIA-attack, eller kanske t o m en stroke, men att det var svårt att fastställa. Nu idag är Bell fortfarande ostadig och frustrerad över att inte kunna röra sig ordentligt. Men hon är vaken och vill vara med, så verkar iaf inte som att hon har ont…
Men det krossar mitt hjärta att se henne. 💔 Kontrasten mellan denna vanligtvis väldigt ystra, glada dam till detta försiktigt stapplande är betonghård. Veterinären har ordinerat vila och lugn och ro så vi väntar och ser. En oändliga väntan, och givetvis har jag tusen tankar utan ordning.
evighetshunden 