Två stjärnor på himlen

Tänk att ni nästan fick samma årsdag 💔❤️

2014 skadades Bell och försattes i lång vila. Jag tog då över träningen av Bert, en speciell liten herre med mycket personlighet. Vi ägnade många timmar åt att försöka förstå varandra och han kom att promenera in i mitt hjärta. Jag minns fortfarande när hans blick slutade vara likgiltig och plötsligt blev förväntansfull och glad när vi såg på varandra. ❤️

Den 22/9-16 blev han påkörd och en bit av mitt hjärta försvann den dagen.
Nu, sju år senare, har jag åter igen förlorat en stor del av mitt hjärta. Bell var inte rädd hos veterinären, hon var otroligt lugn och trygg. Hennes ögon sa att hon var redo.

Kanske hon hade någon som väntade på andra sidan? Jag kan bara hoppas 🌈❤️💔

Hej då Belli

Igår sa jag hej då till min allra bästa vän ❤️💔 Min följeslagare, mitt hjärta, min sol. Så olidlig tungt men det enda rätta. 💔❤️

Efter att Bell insjuknade första gången i våras blev hon aldrig sig lik igen. Hon tillfrisknande, var glad, sprallig och intresserad, men ändå var det något som hade gått förlorat. Visst förstod jag redan då att det var början på slutet, men kände samtidigt att hon hade mer att ge. Vi kunde inte ge upp så här snabbt.
Bell kämpade på över sommaren, även om orken hade börjat sina och hon fortfarande var lite vinglig.

I början av sommaren på en kvällspromenad ❤

I slutet av juli blev hon sjuk igen, samma symptom som i våras. Jag valde att gå vidare i att utreda henne för att få svar på varför hon blev sjuk och det blev några turer till djursjukhus för att utesluta hjärntumör, vilket hon heller inte hade. 🙏
Men under augusti tacklade Bell av i allt snabbare takt. Hon blev allt mer tydlig att hon inte ville gå promenader, och vi har fått bära henne upp och ner för trappan. Jag har tolkat det som att hon har haft ont i ryggen och sökt vård för atros. Men det visade sig vara något annat.

Trött och dålig. Så långt ifrån den pigga, glada hund hon alltid varit…

I måndags började Bell spy upp sin mat och fortsatte spy under tisdagen, trots att hon inte åt något alls. Hon var väldigt trött och låg så jag fick en tid hos veterinären under onsdagen. Det var en ”vanlig” veterinärtid, men nu förstod jag att det var dags. Oavsett vad veterinären hittade skulle Bell inte följa med hem den här gången 💔

Veterinären tog många blodprov och gjorde en grundlig ultraljudsundersökning som visade på kraftig inflammation eller tumör i gallblåsan. Ena njuren var borta och den andra ”hade sett bättre dagar”, som veterinären sa. Även levern hade gett upp. Det fanns inte så mycket kvar att göra så vi bestämde för att säga hej då. ❤️💔

Väldigt stor, mörk fläck i gallblåsan…

Bell var så snäll hela undersökningen. Trots att det måste ha gjort jätteont när veterinären tryckte på hennes mage sa hon ingenting. Efteråt höjde hon sitt huvud och la det i min arm. Hon ville inte ha ont längre. ❤️

Det sista samtalet, precis efter avslutad undersökning.

Innan jag parkerade hos veterinären låg regnbågen över stationen, och det är där Bell är nu. På andra sidan, alldeles smärtfri. Tack för allt, min vän 💔❤️💔❤️

Slutet

Idag blev Bells sista dag ❤

Min sol har slocknat, så oändligt saknad.

Vem är jag ens nu utan henne?

Skogspromenad i stan

Jag hade ett ärende till Stenungsund idag så vi packade in oss allihopa i bilen och åkte en sväng. Efter ärendet körde vi ner till Sundahallen och testade elljusspåret som ligger bakom Nösnässkolan. Det är ju inte riktigt skogen, men samtidigt fick vi en paus från alla bilarna och stundvis var vi helt omgivna av träd.

Som jag saknar detta. Men det kommer väl en tid för det igen, när man bor i skogen 😉

Det fanns även möjlighet för Bell att gå lite lös. Inte mycket dock, för det var en del kurvor och då och då stötte vi på folk som joggade. Jag ville inte att varken Bell eller de skulle bli skrämda. Dessutom hör ju inte Bell så bra så det är jobbigt när hon springer för långt bort.

Men det kändes som hon tyckte det var skönt att vara lite lös i alla fall 🙂

Hon älskar att få ta täten. 🙂

Höstskog på Orust

Mina föräldrar är bortresta över helgen så idag var vi över och kikade till fåren. Passade på att gå en liten promenad i skogen också, att det småregnade gjorde faktiskt ingenting 😊

Det här är ju väldigt välkända marker för Bell. I dessa fårhagar har hon sprungit sen hon var valp och det märktes på henne att hon tyckte det var roligt med detta ”återbesök”. Hon sprang före och visste vägen. Kanske hon tyckte det var skönt att slippa fundera på var vi var?

Med sin stigande ålder har jag upplevt henne mer och mer dement. Hon glömmer sig och tappar bort oss, vilket är lite svårt när vi är ute och går. Plötsligt har hon sprungit långt i förväg, alldeles för långt bort för att hon ska höra när jag ropar. Också så pass långt bort att hon inte vet var vi är. Det är jobbigt att se henne förvirrad och orolig. Bell har alltid varit en lydig och uppmärksam hund, så att hon tappar bort oss på promenaden är inte roligt vare sig för mig eller för henne.

Därför var det roligt att se henne ta för sig så av denna promenad och den där lilla gnistan i hennes ögon kom tillbaka för en stund.

Här var hon hemma, helt enkelt ❤

Blöt och skitig, det är livet, det 😀

Långsam takt

Även om Bell är med så är hon inte den hon en gång var. Vi har fått göra många anpassningar och hon orkar helt enkelt inte med så mycket längre. Kortare promenader, inte så mycket lekande, desto mer vila. Hon äter medicin för smärtan i kroppen och vissa dagar kan jag se att den gör skillnad. Andra dagar inte. Jag oroar mig konstant men försöker ta var dag som den kommer.

Idag blev det till att vänta in solnedgången innan temperaturen blev tillräckligt sval för en promenad med Bell. Det går inte fort och det blir inte så långt. Hon kräver allt mindre och mindre 💕

Men ut kom vi i alla fall 🌼

Golden hour ❤

En liten utflykt

Idag blev det lunch på Sundsby Säteri 😋 Måste ju testköra vagnen i offentligheten 😎
Leon sov från att vi lämnade hemmet tills att vi kom hem igen, men Bell (och vi) uppskattade miljöombytet 😁

Balansträning på en stock 🙂

Örnen har landat

Den sjätte augusti kom vår Leon till världen ❤

Det känns lite märkligt att han är här när han så alldeles nyss låg I magen. Samtidigt kan det inte vara så mer naturligt och självklart att han ska vara här hos oss ❤

Förlossningen var verkligen något obeskrivligt. Det är otroligt vad man klarar av. Jag är stolt över mig och min kropp för att vi tog oss genom detta, och hela tiden var Thomas vid min sida. Jag är så tacksam ❤

Nu börjar vi detta nya liv och det ska bli spännande och roligt att få lära känna Leon 🥰

Fångar dagen

Igår såg vi en glimt av solnedgången ☀️

Första promenaden på 1,5 vecka och Bell var vid gott mod. Hon och jag tar oss fram ungefär lika behjälpligt, och mycket pauser blir det 😅

Allt är så annorlunda mot hur det en gång har varit, men vi är glada för denna lilla sväng.

Denna lågkvalitésbild gör inte solnedgången rättvist.

Fram och tillbaka mellan veterinärerna

Idag blev en lång dag 💕 I förrgår (tisdag) kväll blev Bell dålig igen… Vacklade omkring och svårt med balansen. Att inte ha kontroll över kroppen gör henne så klart stressad, vilket gör det hela lite värre.
Sen tidigare hade jag ett inbokat veterinärbesök igår onsdag så fick ägna kvällen åt att behålla lugnet.

Tidigare under tisdagen gick vi en promenad i Skärhamn men jag märkte inte av något då…

Så efter gårdagens veterinärbesök skickades en remiss till Göteborgs djursjukhus för CT-röntgen (röntgar i en sån där tunnel) Båda veterinärerna ville utesluta tumör (😱) och enda sättet att göra det på var helt att enkelt scanna hjärnan.
Så imorse lämnade jag in Bell för röntgen och två timmar senare var det klart. Bell var lite groggy men det hela hade gått bra ❤ 🙂

Innan överlämnandet till röntgen myste vi någon timme i väntrummet.

Vid 14 ringde veterinären och berättade att de tack och lov inte hittade någon tumör 🤩🙏 Men veterinären på djursjukhuset ville ändå inte släppa Bell helt och hållet så det skickades en remiss tillbaka till veterinären i Stenungsund, så får vi ta det därifrån. Men det känns onekligen tungt just nu.

Trött donna ❤